På vingliga whiskyben i Skottland - you alright love?

2:a semesterveckan med ortos

Andra semesterveckan flög jag till Skottland, det var med spänd förväntan vi parkerade på Skavsta. Hur skulle flygresan gå och kommer jag att passera säkerhetskontrollen med ortosen? Väntan blev lång i kön till kontrollen, den ringlade sig från checkin-diskarna genom hela terminalen och tog nästan 45 minuter. Jag var vid gott mod och accepterade utan gnäll att stå i kön - man får ju vad man betalar för, jag reser gärna med RA och får billiga biljetter. Äntligen framme blev vi ej insläppta, vi var 15 min för tidiga efter köandet, man får endast gå igenom säkerhetskontrollen 2 tim före avgång när man har checkat in online. Humöret sjönk rejält när vi blev tillsagda att gå åt sidan och ställa oss sist i kön igen. Det gick bra till slut, inga frågor i säkerhetskontrollen och vi kom iväg på planet. Ortosen har luftkuddar som man justerar för att den ska sitta bra på benet - de uppförde sig lite konstigt vid ändringar av lufttrycket men annars gick det över förväntan att flyga med ortos.

Jag är ny medlem av "Classic malt"-sällskapet
Vi har provat whisky och fått en ny favorit från ett av Skottlands mindre destillerier - Royal Lochnagar. De tillverkar en ypperlig single malt - ganska mjuk och rund i smaken, inte särskilt rökig och med toner av äpple säger jag och gräs säger stora H. Brittiska kungahuset har ett fritidshus - Balmoral Castle som ligger granne med destilleriet. Queen Victoria bjöds in till Lochnagar på mitten av 1800-talet och fick prova på den ädla drycken - därefter kunde destilleriet titulera sig Royal Lochnagar. Victoria gillade whiskyn förresten och brukade dricka den "blended", 50-50 med rödvin - rekommenderades dock inte av destilleriet.

Det var lätt att gå rundvandringen på bränneriet trots handikappet med ortos. Kanske kan förklaras med moroten som hägrade - provsmakning av whisky. Vi gick genom rum i hög värme och fukt, vingliga trappor upp och ned. Jag tror det var nära att de nekade mig rundvandringen. Guiden försäkrade sig hela tiden att jag var ok med kryckorna - alright love?

Vad lite uppmuntran och belöning kan åstadkomma - kanske något för svenska sjukvården att fundera på. Tänk dig följande scenario med sjukgymnasten - gå den här sträckan, gå upp och ned för trapporna några gånger så får du en whisky när du är klar samtidigt som de kommer med uppmuntrande tillrop – you alright love?

Tycker du whisky är gott och vill veta mer - titta här:
http://www.whiskyguiden.se/highland/Royal_Lochnagar.html
http://www.discovering-distilleries.com/Royal%20Lochnagar/royallochnagar

Snipp, snapp, snut - semestern är slut. Tiden går så fort när man har roligt, nu är det knappt tre veckor och bara 18960 tåböjningar kvar tills ortosen åker av.

På vingliga Bambi-ben i jämtlandsfjällen

1:a semesterveckan med ortos

Jag besökte sjukgymnasten innan semestern, 2:a kilen togs bort för att hälsenan ska sträckas lite till. Jag beklagade mig igen eller rättare sagt uttryckte med inlevelse förundran över att inte ha någon smärta av de brustna hälsenan. Jag försökte även få lugnande bekräftan att det är ok, hälsenan läker som den ska?

Sjukgymnasten sa i princip att jag inte ska fråga så mycket utan vara glad och nöjd, coola ned och ha tålamod. Du har det bra ändå, de som ingår i gruppen "kirurgisk behandling" dvs har opererats har det mycket besvärligare i denna fas. Så jag åkte till fjälls på en veckas semester för att coola ned och njuta av tillvaron med ortos.

Jag känner mig som en gammal tant, vinglar och har problem om underlaget ej är slätt - det går jag inte med på...

Efter 8 timmar i bilen, Göteborg–Klövsjö, var vi på plats i fjällstugan. Det gick över förväntan att resa med ortos i bilen mycket tack vare AC:n och en kudde under foten. Upptäckte dock vid ankomsten att det var mycket vingligt i naturterräng, jag var som Bambi på hal is. Vi har ungefär 40 meter på naturstig från parkeringen upp till stugan, kryckorna är mer ett hinder som fastnar i blåbärsris och ljung.

Stora H tappade tålamodet med mig när jag lastade väskor och kudde för att ta mig upp. Det blev en familjediskussion, jag vill så gärna klara mig själv och har svårt att be om hjälp. Jag försökte mildra effekten av min tjurskalliga envishet, sa att det är viktigt att hela tiden testa hur mycket jag klarar av och även utöka det jag gör hela tiden... Stora H gick inte riktigt med på den förklaringen och kommenterade den vingliga gången, placerade mig i stugan och sen bar han upp all packningen.

Det blev underbara dagar med skiftande väder, stora H presterar den ena utsökta middagen efter den andra. En favorit var grillad bacon-lindad sparris som förrätt, kvällen avslutades sen med en liten promenad till vändplatsen, njöt av utsikten över Klövsjön. Livet med ortos är inte så dumt ändå. En veckas övning i jämtlands-fjällen var slut, jag kände mig något stadigare på benen och förberedd på fortsatt semester i det skotska höglandet med besök på whisky-destilleri.

Tid, tålamod och trötthet

Jag sitter på balkongen, det är kväll och svalkar skönt. Varje dag ser jag hur alla blommor och plantor växer. Tomaterna har börjat komma, jalapenon har 25 frukter snart dags att skörda. Jag har tid över på ett annat sätt med foten i paket, tid att reflektera över takten som plantorna växer på balkongen.

Det är vid midnatt, jag är trött men inte riktigt redo att sova ännu, väntar in den perfekta tröttheten för att gå och lägga mig. Jag vill somna in direkt, då går det bra med ortosen i sängen. Passerar det ögonblicket är det kört, ligger då och skruvar mig och lider av sömnlöshet. Läsa går ganska trögt, jag har hållit på med en bok nu i nästan tre veckor. Det är en slags trötthet i hjärnan, konstant. Med all denna tid över då jag bara sitter med foten högt och vilar har jag svårt att läsa, jag borde ju kunna sluka böcker nu. Kroppen och hjärnan är som i ett vacuum, en trötthet och ett väntläge. Det gäller att ha tålamod – rastlösheten är min största fiende just nu. All kraft och energi i kroppen går till att läka hälsenan, det känns verkligen så – kanske min inbillning om man ska förklara det rent vetenskapligt.

Jobbet har varit min räddning, att kunna åka dit, hålla igång kroppen och hjärnan. Jag undrar hur det hade varit ställt med mig om jag suttit hemma i minst 10 veckor och väntat på att bli frisk. Jag är så tacksam att mitt arbete går att utföra trots en brusten hälsena.

Ljuset fladdrar, det kom en svalkande vindpust – det är så vackert att sitta här på balkongen på kvällen. Stora H och jag har spelat musik i flera timmar, ätit en fantastik middag och njutit av gott vin. Lyssnar på sista låten på spellistan – Robert Plant & Alison Krauss, Killing the blues – är trött, det är snart dags…

Hälsenan av! Oooh aaaj, det måste gjort ont?

Nej det gjorde inte ont, jag har inte ont nu heller.

Jag var hos sjukgymnasten i veckan och fick ta bort första kilen i ortosen. Hälen är uppbyggd med ca 4 kilar som successivt avlägsnas, en i taget varannan vecka. Hälsenan sträcks då kontrollerat och långsamt ut efter hand så den inte växer ihop utsträckt, då blir den för slapp. Jag kunde bli lite öm i baksidan av benet när foten ändrade läge närmsta dagarna sa sjukgymnasten. Men nej, det var lugnt, jag kände ingen speciell skillnad.

Mina frågor och funderingar till sjukgymnasten handlade mycket om att det inte gör ont. Vad är övermod eller överdrivet försiktig? Vad är lagom? Det är så svårt att veta när jag inte känner någon smärta över huvudtaget.

Jag har fått frågan många gånger de senaste veckorna av kollegor, grannar, vänner och bekanta - vad har du gjort? - Hälsenan har gått av säger jag. Oooh, aaaj, de grimaserar med hela ansiktet och visar en nästan fysisk reaktion på sympati-smärta. Alla reagerar och tror samma sak, även jag hade den förutfattade uppfattningen att det bara måste göra djävulskt ont.

Nu verkar det som att det är normalt att inte ha ont, att inte svullna och ha smärta enligt läkaren och sjukgymnasten när man inte opererar sig - det är ju fantastiskt. Ändå kämpar jag med gnagande tvivel som jag försöker slå bort och ha en positiv attityd - tänk om hälsenan inte läker ihop som den ska nu, att det är därför som jag inte har ont. Tänk om jag tar för långa steg och inte håller mig till passgången med kryckorna. Tänk om jag gör för mycket som började jobba så tidigt...

Tålamod och positivt tänkande är veckans mantra. Placebo måste jag undersöka närmare, hur fungerar det egentligen? Om jag verkligen tror 110% att min hälsena ska läka ihop snyggt och vackert så måste det ju bara fungera - eller hur?

Jag älskar att tá det lugnt... i vanliga fall

Nu älskar jag att jobba...
mer än i vanliga fall

Om allt var som vanligt skulle jag njuta av att slappa, softa, hänga, slöa, mysa och bara vá utan att göra något speciellt. Jag brukar längta efter det. Men idag kan jag inte uppskatta att tá det lugnt, inte igår heller eller i förrgår, imorgon eller nästa vecka eller i sex veckor till... Det är vad jag har kvar på kryckor med ortos.

Rastlösheten river i kroppen, pirrar, kryper, irriterar och bara stör. Hela tiden. Räddningen i denna ovanliga situation med en brustna hälsena är att jag kan jobba. Idag är det en vecka sedan jag började, sex dagar efter skadan. Hela förra veckan samåkte jag med en kollega och är så tacksam att jag kan arbeta. Läkaren på akuten sjukskrev mig elva veckor direkt - tänk vilken tur att jag inte har ett fysiskt arbete utan kan göra det mesta framför datorn och göra tåböjningar 840 gånger om dagen samtidigt.

Det går lite bättre för varje dag, små framsteg som gör att man kan förflytta sig snabbare, stödja bättre på foten men framför allt blir bättre på att planera varje moment. Till exempel denna episod från arbetsdagen - jag började bli kissnödig, ingen panik men dags att förflytta sig - bra, då kan jag skriva ut den där foldern och gå förbi skrivaren på vägen och fylla på vattenflaskan i köket. Något mer som kan göras samtidigt? Det hela slutade med en lång runda, ryggsäck på och en enorm lättnad när jag äntligen kom till toaletten. Gjorde 60 tåböjningar samtidigt.

Kunde tá det lugnt och njuta en liten stund ikväll i min oas på balkongen - gjorde 3x20 tåböjningar, samtidigt.