Nu älskar jag att jobba...
mer än i vanliga fall
Om allt var som vanligt skulle jag njuta av att slappa, softa, hänga, slöa, mysa och bara vá utan att göra något speciellt. Jag brukar längta efter det. Men idag kan jag inte uppskatta att tá det lugnt, inte igår heller eller i förrgår, imorgon eller nästa vecka eller i sex veckor till... Det är vad jag har kvar på kryckor med ortos.
Rastlösheten river i kroppen, pirrar, kryper, irriterar och bara stör. Hela tiden. Räddningen i denna ovanliga situation med en brustna hälsena är att jag kan jobba. Idag är det en vecka sedan jag började, sex dagar efter skadan. Hela förra veckan samåkte jag med en kollega och är så tacksam att jag kan arbeta. Läkaren på akuten sjukskrev mig elva veckor direkt - tänk vilken tur att jag inte har ett fysiskt arbete utan kan göra det mesta framför datorn och göra tåböjningar 840 gånger om dagen samtidigt.
Det går lite bättre för varje dag, små framsteg som gör att man kan förflytta sig snabbare, stödja bättre på foten men framför allt blir bättre på att planera varje moment. Till exempel denna episod från arbetsdagen - jag började bli kissnödig, ingen panik men dags att förflytta sig - bra, då kan jag skriva ut den där foldern och gå förbi skrivaren på vägen och fylla på vattenflaskan i köket. Något mer som kan göras samtidigt? Det hela slutade med en lång runda, ryggsäck på och en enorm lättnad när jag äntligen kom till toaletten. Gjorde 60 tåböjningar samtidigt.
Kunde tá det lugnt och njuta en liten stund ikväll i min oas på balkongen - gjorde 3x20 tåböjningar, samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar