Jag sitter på balkongen, det är kväll och svalkar skönt. Varje dag ser jag hur alla blommor och plantor växer. Tomaterna har börjat komma, jalapenon har 25 frukter snart dags att skörda. Jag har tid över på ett annat sätt med foten i paket, tid att reflektera över takten som plantorna växer på balkongen.
Det är vid midnatt, jag är trött men inte riktigt redo att sova ännu, väntar in den perfekta tröttheten för att gå och lägga mig. Jag vill somna in direkt, då går det bra med ortosen i sängen. Passerar det ögonblicket är det kört, ligger då och skruvar mig och lider av sömnlöshet. Läsa går ganska trögt, jag har hållit på med en bok nu i nästan tre veckor. Det är en slags trötthet i hjärnan, konstant. Med all denna tid över då jag bara sitter med foten högt och vilar har jag svårt att läsa, jag borde ju kunna sluka böcker nu. Kroppen och hjärnan är som i ett vacuum, en trötthet och ett väntläge. Det gäller att ha tålamod – rastlösheten är min största fiende just nu. All kraft och energi i kroppen går till att läka hälsenan, det känns verkligen så – kanske min inbillning om man ska förklara det rent vetenskapligt.
Jobbet har varit min räddning, att kunna åka dit, hålla igång kroppen och hjärnan. Jag undrar hur det hade varit ställt med mig om jag suttit hemma i minst 10 veckor och väntat på att bli frisk. Jag är så tacksam att mitt arbete går att utföra trots en brusten hälsena.
Ljuset fladdrar, det kom en svalkande vindpust – det är så vackert att sitta här på balkongen på kvällen. Stora H och jag har spelat musik i flera timmar, ätit en fantastik middag och njutit av gott vin. Lyssnar på sista låten på spellistan – Robert Plant & Alison Krauss, Killing the blues – är trött, det är snart dags…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar