På vingliga whiskyben i Skottland - you alright love?

2:a semesterveckan med ortos

Andra semesterveckan flög jag till Skottland, det var med spänd förväntan vi parkerade på Skavsta. Hur skulle flygresan gå och kommer jag att passera säkerhetskontrollen med ortosen? Väntan blev lång i kön till kontrollen, den ringlade sig från checkin-diskarna genom hela terminalen och tog nästan 45 minuter. Jag var vid gott mod och accepterade utan gnäll att stå i kön - man får ju vad man betalar för, jag reser gärna med RA och får billiga biljetter. Äntligen framme blev vi ej insläppta, vi var 15 min för tidiga efter köandet, man får endast gå igenom säkerhetskontrollen 2 tim före avgång när man har checkat in online. Humöret sjönk rejält när vi blev tillsagda att gå åt sidan och ställa oss sist i kön igen. Det gick bra till slut, inga frågor i säkerhetskontrollen och vi kom iväg på planet. Ortosen har luftkuddar som man justerar för att den ska sitta bra på benet - de uppförde sig lite konstigt vid ändringar av lufttrycket men annars gick det över förväntan att flyga med ortos.

Jag är ny medlem av "Classic malt"-sällskapet
Vi har provat whisky och fått en ny favorit från ett av Skottlands mindre destillerier - Royal Lochnagar. De tillverkar en ypperlig single malt - ganska mjuk och rund i smaken, inte särskilt rökig och med toner av äpple säger jag och gräs säger stora H. Brittiska kungahuset har ett fritidshus - Balmoral Castle som ligger granne med destilleriet. Queen Victoria bjöds in till Lochnagar på mitten av 1800-talet och fick prova på den ädla drycken - därefter kunde destilleriet titulera sig Royal Lochnagar. Victoria gillade whiskyn förresten och brukade dricka den "blended", 50-50 med rödvin - rekommenderades dock inte av destilleriet.

Det var lätt att gå rundvandringen på bränneriet trots handikappet med ortos. Kanske kan förklaras med moroten som hägrade - provsmakning av whisky. Vi gick genom rum i hög värme och fukt, vingliga trappor upp och ned. Jag tror det var nära att de nekade mig rundvandringen. Guiden försäkrade sig hela tiden att jag var ok med kryckorna - alright love?

Vad lite uppmuntran och belöning kan åstadkomma - kanske något för svenska sjukvården att fundera på. Tänk dig följande scenario med sjukgymnasten - gå den här sträckan, gå upp och ned för trapporna några gånger så får du en whisky när du är klar samtidigt som de kommer med uppmuntrande tillrop – you alright love?

Tycker du whisky är gott och vill veta mer - titta här:
http://www.whiskyguiden.se/highland/Royal_Lochnagar.html
http://www.discovering-distilleries.com/Royal%20Lochnagar/royallochnagar

Snipp, snapp, snut - semestern är slut. Tiden går så fort när man har roligt, nu är det knappt tre veckor och bara 18960 tåböjningar kvar tills ortosen åker av.

På vingliga Bambi-ben i jämtlandsfjällen

1:a semesterveckan med ortos

Jag besökte sjukgymnasten innan semestern, 2:a kilen togs bort för att hälsenan ska sträckas lite till. Jag beklagade mig igen eller rättare sagt uttryckte med inlevelse förundran över att inte ha någon smärta av de brustna hälsenan. Jag försökte även få lugnande bekräftan att det är ok, hälsenan läker som den ska?

Sjukgymnasten sa i princip att jag inte ska fråga så mycket utan vara glad och nöjd, coola ned och ha tålamod. Du har det bra ändå, de som ingår i gruppen "kirurgisk behandling" dvs har opererats har det mycket besvärligare i denna fas. Så jag åkte till fjälls på en veckas semester för att coola ned och njuta av tillvaron med ortos.

Jag känner mig som en gammal tant, vinglar och har problem om underlaget ej är slätt - det går jag inte med på...

Efter 8 timmar i bilen, Göteborg–Klövsjö, var vi på plats i fjällstugan. Det gick över förväntan att resa med ortos i bilen mycket tack vare AC:n och en kudde under foten. Upptäckte dock vid ankomsten att det var mycket vingligt i naturterräng, jag var som Bambi på hal is. Vi har ungefär 40 meter på naturstig från parkeringen upp till stugan, kryckorna är mer ett hinder som fastnar i blåbärsris och ljung.

Stora H tappade tålamodet med mig när jag lastade väskor och kudde för att ta mig upp. Det blev en familjediskussion, jag vill så gärna klara mig själv och har svårt att be om hjälp. Jag försökte mildra effekten av min tjurskalliga envishet, sa att det är viktigt att hela tiden testa hur mycket jag klarar av och även utöka det jag gör hela tiden... Stora H gick inte riktigt med på den förklaringen och kommenterade den vingliga gången, placerade mig i stugan och sen bar han upp all packningen.

Det blev underbara dagar med skiftande väder, stora H presterar den ena utsökta middagen efter den andra. En favorit var grillad bacon-lindad sparris som förrätt, kvällen avslutades sen med en liten promenad till vändplatsen, njöt av utsikten över Klövsjön. Livet med ortos är inte så dumt ändå. En veckas övning i jämtlands-fjällen var slut, jag kände mig något stadigare på benen och förberedd på fortsatt semester i det skotska höglandet med besök på whisky-destilleri.

Tid, tålamod och trötthet

Jag sitter på balkongen, det är kväll och svalkar skönt. Varje dag ser jag hur alla blommor och plantor växer. Tomaterna har börjat komma, jalapenon har 25 frukter snart dags att skörda. Jag har tid över på ett annat sätt med foten i paket, tid att reflektera över takten som plantorna växer på balkongen.

Det är vid midnatt, jag är trött men inte riktigt redo att sova ännu, väntar in den perfekta tröttheten för att gå och lägga mig. Jag vill somna in direkt, då går det bra med ortosen i sängen. Passerar det ögonblicket är det kört, ligger då och skruvar mig och lider av sömnlöshet. Läsa går ganska trögt, jag har hållit på med en bok nu i nästan tre veckor. Det är en slags trötthet i hjärnan, konstant. Med all denna tid över då jag bara sitter med foten högt och vilar har jag svårt att läsa, jag borde ju kunna sluka böcker nu. Kroppen och hjärnan är som i ett vacuum, en trötthet och ett väntläge. Det gäller att ha tålamod – rastlösheten är min största fiende just nu. All kraft och energi i kroppen går till att läka hälsenan, det känns verkligen så – kanske min inbillning om man ska förklara det rent vetenskapligt.

Jobbet har varit min räddning, att kunna åka dit, hålla igång kroppen och hjärnan. Jag undrar hur det hade varit ställt med mig om jag suttit hemma i minst 10 veckor och väntat på att bli frisk. Jag är så tacksam att mitt arbete går att utföra trots en brusten hälsena.

Ljuset fladdrar, det kom en svalkande vindpust – det är så vackert att sitta här på balkongen på kvällen. Stora H och jag har spelat musik i flera timmar, ätit en fantastik middag och njutit av gott vin. Lyssnar på sista låten på spellistan – Robert Plant & Alison Krauss, Killing the blues – är trött, det är snart dags…

Hälsenan av! Oooh aaaj, det måste gjort ont?

Nej det gjorde inte ont, jag har inte ont nu heller.

Jag var hos sjukgymnasten i veckan och fick ta bort första kilen i ortosen. Hälen är uppbyggd med ca 4 kilar som successivt avlägsnas, en i taget varannan vecka. Hälsenan sträcks då kontrollerat och långsamt ut efter hand så den inte växer ihop utsträckt, då blir den för slapp. Jag kunde bli lite öm i baksidan av benet när foten ändrade läge närmsta dagarna sa sjukgymnasten. Men nej, det var lugnt, jag kände ingen speciell skillnad.

Mina frågor och funderingar till sjukgymnasten handlade mycket om att det inte gör ont. Vad är övermod eller överdrivet försiktig? Vad är lagom? Det är så svårt att veta när jag inte känner någon smärta över huvudtaget.

Jag har fått frågan många gånger de senaste veckorna av kollegor, grannar, vänner och bekanta - vad har du gjort? - Hälsenan har gått av säger jag. Oooh, aaaj, de grimaserar med hela ansiktet och visar en nästan fysisk reaktion på sympati-smärta. Alla reagerar och tror samma sak, även jag hade den förutfattade uppfattningen att det bara måste göra djävulskt ont.

Nu verkar det som att det är normalt att inte ha ont, att inte svullna och ha smärta enligt läkaren och sjukgymnasten när man inte opererar sig - det är ju fantastiskt. Ändå kämpar jag med gnagande tvivel som jag försöker slå bort och ha en positiv attityd - tänk om hälsenan inte läker ihop som den ska nu, att det är därför som jag inte har ont. Tänk om jag tar för långa steg och inte håller mig till passgången med kryckorna. Tänk om jag gör för mycket som började jobba så tidigt...

Tålamod och positivt tänkande är veckans mantra. Placebo måste jag undersöka närmare, hur fungerar det egentligen? Om jag verkligen tror 110% att min hälsena ska läka ihop snyggt och vackert så måste det ju bara fungera - eller hur?

Jag älskar att tá det lugnt... i vanliga fall

Nu älskar jag att jobba...
mer än i vanliga fall

Om allt var som vanligt skulle jag njuta av att slappa, softa, hänga, slöa, mysa och bara vá utan att göra något speciellt. Jag brukar längta efter det. Men idag kan jag inte uppskatta att tá det lugnt, inte igår heller eller i förrgår, imorgon eller nästa vecka eller i sex veckor till... Det är vad jag har kvar på kryckor med ortos.

Rastlösheten river i kroppen, pirrar, kryper, irriterar och bara stör. Hela tiden. Räddningen i denna ovanliga situation med en brustna hälsena är att jag kan jobba. Idag är det en vecka sedan jag började, sex dagar efter skadan. Hela förra veckan samåkte jag med en kollega och är så tacksam att jag kan arbeta. Läkaren på akuten sjukskrev mig elva veckor direkt - tänk vilken tur att jag inte har ett fysiskt arbete utan kan göra det mesta framför datorn och göra tåböjningar 840 gånger om dagen samtidigt.

Det går lite bättre för varje dag, små framsteg som gör att man kan förflytta sig snabbare, stödja bättre på foten men framför allt blir bättre på att planera varje moment. Till exempel denna episod från arbetsdagen - jag började bli kissnödig, ingen panik men dags att förflytta sig - bra, då kan jag skriva ut den där foldern och gå förbi skrivaren på vägen och fylla på vattenflaskan i köket. Något mer som kan göras samtidigt? Det hela slutade med en lång runda, ryggsäck på och en enorm lättnad när jag äntligen kom till toaletten. Gjorde 60 tåböjningar samtidigt.

Kunde tá det lugnt och njuta en liten stund ikväll i min oas på balkongen - gjorde 3x20 tåböjningar, samtidigt.

Helgmys och sex med ortos

Om sendrag i hålfoten och hur man snabbt ändrar ställning med ortos - not! Hur stretchar man en fot med sendrag i spetsläge?

Sex med ortos är nog inget man pratar om i gipsrummet på ortopeden eller som man kan läsa om i alla informationsblad om Hälseneprojektet. Det har varit ovant i sängen med ortosen på och foten på kuddar i högläge. När stora H rör sig i sömnen och sparkar till ortosen vaknar vi båda och det är oroligt när jag suckar och vrider mig utan att kunna somna om. Prova själv att sova med en slalompjäxa på och med två kuddar under foten.

Stora H överträffade sig själv i helgen med matlagningen - vinkokta musslor ena dagen och grillad färsk makrill och hemlagad potatissallad med gräslök, färsk rödlök kryddat med lite senap, örter majonäs och yoghurt den andra. Fräscht och gott i värmen med kallt vitt vin till. På morgonen känner jag mig extra kärvänlig och gör en invit till stora H, kråmar mig och säger att det är svårt att känna sig sexig med stor ortos på foten. - Släck ljuset, säger stora H och skrattar. Jag fräser till argt och tycker att lite romantik och uppmuntran inte kunde skada just nu men kan sen inte hålla mig från att skratta heller. Varmt var det och sendrag fick jag men väl värt mödan, blev ännu ett gott skratt med stora H... ortos kanske inte är så dumt, piggar upp efter 23 år tillsammans. Hur ofta gapskrattar man i sängen mitt i akten egentligen?

Det är en hel del positiva saker med en hälsenebristning ändå - jag övar koncentration, fokus och disciplin med 840 tåböjningar om dagen och stimulerar fantasin i kärlekslivet.

Du kan prova själv att krydda samlivet, gör så här:
• klä av dig naken och sätt på dig en slalompjäxa
• lägg in något inlägg i pjäxan, kanske några glasunderlägg kan fungera, bygg upp ungefär 6 cm under hälen så foten blir sträckt och spänn sen pjäxan så den sitter bekvämt
• rör dig sen inbjudande sexigt och förför din partner
• ni blir tvungna att prova nya ställningar för de gamla fungerar inte och ta det med humor när ni får kramp eller sendrag

Sprutor, psykbryt och svett med ortos

Oooh denna värme, finns det några sprutor mot psykbryt? Sprutor mot rastlöshet? Sprutor mot irritation? Jag behöver dem nu. I fredags tog jag min sista spruta mot blodproppar. Risken för blodproppar ökar tydligen när man är underbensgipsad, tur att jag inte är rädd för sprutor. I 10 dagar har det ingått i morgonrutinen att injicera en spruta på magen som är blodförtunnande. Undrar om det är just den blodförtunnande ingrediensen som gjort att min mage är blå-lila-grön fläckig numera.

Jag är så otroligt rastlös hela tiden och orörlig med kryckor och ortos. Normalt skulle jag varit ute och seglat varje helg nu med stora H (maken Hasse och min Hero just nu). Det är en oerhörd lättnad att kunna stödja på foten med ortosen, annars skulle jag vara mycket mer orörlig men det känns som en för stor risk att ge sig ut på segelbåten. Eftersom min hälsena ska läka ihop av sig själv är jag väldigt rädd att skada foten igen. Skulle jag till exempel halka till på båten kan det få följden att senans ändar inte kan hitta tillbaka till varandra. Då får jag i alla fall genomgå operation och i princip börja om från början med behandlingen av hälsenebristningen.

Värmen den senaste veckan har varit tuff men med kalla duschar går det att härda ut. Lägg benet på badkarskanten, sätt dig ned och kör på kallt för fullt. Tack gode gu... nej jag menar Hälseneprojektet att jag bär ortos som går att ta av för att lufta och göra ren foten. Ortosen har redan efter 10 dagar fått en egenartad doft - trots rengörning och vädring 2 gånger om dagen. Undrar hur det doftar efter 8 veckor i sommarvärme. Gips hade varit en plåga - tänk positivt, gnäll inte!

Böj, sträck, böj, sträck och andas

Jag besökte sjukgymnasten för första gången i förrgår och har fått mitt träningsprogram det kommande åtta veckorna - böj och sträck tårna 20 gånger och repetera 3 gånger varje vaken timme. Hur många tåböjningar blir det? Ca 840 böjningar om dagen, då räknar jag ca 14 timmar under en dag. Per vecka ca 5 880 böjningar och sammanlagt under tiden med ortos 47 040 tåböjningar.

Det är kanske inte så konstigt att jag har svårt att fokusera och utföra varje tåböjning med inlevelse och kvalitet. Det blir väldigt många tåböjningar, det är lätt att tappa räkningen och sväva bort i tankarna. Jag får se detta som en koncentrationsövning. Det är också viktigt att tro på det jag gör, detta ska fungera, det fungerar, jag vet det. Min hälsena kommer att växa ihop så vackert och bli så stark igen – allt på naturlig väg med lite hjälp på traven av tåböjningar.